Det är med stor sorg och vemod jag skriver det här inlägget. Jag och Fredrik har gemensamt tagit beslutet att inte ha kvar vår älskade Ingo.
Ingo kom till oss den 2 januari 2008 från Lilla Enebys I-kull. Jag tackade ja till en svart hanvalp på stående fot i telefon med Ulf bara några dagar efter att jag lämnat in en intresseanmälan till dem på mail, och kunde inte motstå frågan om valp.
Ingo kom till oss den 2 januari 2008 från Lilla Enebys I-kull. Jag tackade ja till en svart hanvalp på stående fot i telefon med Ulf bara några dagar efter att jag lämnat in en intresseanmälan till dem på mail, och kunde inte motstå frågan om valp.
Vi hämtade hem en av de större hanvalparna och han blev min och vår ögonsten från allra första stund. Vi upplevde 1,5 månad med honom innan vi skulle resa 3 veckor till USA. Dagen innan var avfärd var jag och Ingo med om en olycka som förändrade mycket av mitt liv i alla fall, även om Ingo nog var rätt oberörd. Vi hämtade hem en stor kille från hundhotellet där Ingo hade visat upp sina första vaktbeteenden.
Våren 2008 handlade mest om valpliv med valpkurs, lydnadskurs och personspårskurs i kombination med att försöka få livet att gå ihop med tider och Ingos osäkerhetsbeteenden. Sommaren var en ganska jobbig tid med hundpsykologinkallning och en dissonans mellan mig och Fredrik hur pass allvarligt det var ställt med Ingos beteende.
Så kom hösten och vi gjorde en problemhundsutredning på Ingo och fick massa bra tips. Samtidigt blev jag tvungen för försörjningens skull ta ett deltidsjobb som innebar en otrolig belastning på Fredriks jobb och vår fritid som behövde planeras in i minsta detalj varje dag. Ingo beteenden blev i vissa avseenden bättre, men han blev också sämre i vissa när det gällde vaktbeteenden och osäkerhetsbeteenden. Under tiden kämpade vi med vår omgivning för att få dem att anpassa sig till Ingo och vi blandade allt jobbigt med jätteroliga stunder.
Vintern och våren fortsatte i ungefär samma anda. Ingo gjorde vissa framsteg, vissa bakslag kom med jämna mellanrum, vårt liv tillsammans blev alltmer tillkämpat och svårt att få till en vardag som vi trivdes med. Vi provade rallylydnad under maj och det var bland det roligaste jag provat med Ingo. Vi fick en fantastisk kontakt och han gillade verkligen att jobba med mig och Fredrik. Även under sommaren 2008 när vi la en del personspår visade han stort prov på att kunna koncentrera sig och jobba på bra.
Vintern och våren fortsatte i ungefär samma anda. Ingo gjorde vissa framsteg, vissa bakslag kom med jämna mellanrum, vårt liv tillsammans blev alltmer tillkämpat och svårt att få till en vardag som vi trivdes med. Vi provade rallylydnad under maj och det var bland det roligaste jag provat med Ingo. Vi fick en fantastisk kontakt och han gillade verkligen att jobba med mig och Fredrik. Även under sommaren 2008 när vi la en del personspår visade han stort prov på att kunna koncentrera sig och jobba på bra.
I takt med att det blev svårare och svårare att få vardagen att fungera för oss känslomässigt såväl som tidsmässigt, kom vi till slut till en brytpunkt i förra veckan att vi var tvungna att ta ett jättesvårt beslut.
Vi kan inte leva det liv som krävs för ett värdigt hundliv. Och Ingo passar inte in i det liv vi vill leva med sociala aktiviteter, syskonbarn som far omkring och ett ganska upptaget fritidsliv. Vi har ingen möjlighet att ge Ingo allt det vi vill ge honom. Det är lätt att vara efterklok, för egentligen hade vi inte rätt möjligheter från början till en hund. Och jag var nog lite naiv när jag trodde att det skulle bli lättare att anpassa sig än det blev. Beslutet är väl övervägt, även om det kan tyckas komma plötsligt, och det är ett beslut vi är nöjda med även om vi faller i gråt flera gånger om dagen just nu.
Vi kommer att minnas allt fint med Ingo, alla kurser, vår rallylydnadsdebut, alla pinscherfnatt, alla gånger han varit under sängen och härjat, alla pussar och mysiga sovstunder hemma, alla keliga stunder i soffan, alla pinscherpromenader, alla busiga upptåg, alla kommandon vi lärt honom, allt som är fint och mysigt att komma ihåg. Vi har levt med Ingo i ett år och 5 månader, han blir 1 år och 7 månader på söndag. Det var fruktansvärt jobbiga dagar, det var fantastiska dagar. Vi har gjort allt vi kunnat och kämpat som djur för allas väl och ve, men nu lämnar vi över stafettpinnen och hoppas på att hans nästa hem efter en period hos Lilla Enebys igen blir varaktigt och det bästa för honom.
För er som har frågor om Ingo eller om vårt beslut får gärna maila mig på helenahugosson@gmail.com. Bloggen kommer finnas kvar under ett tag för den nya ägaren/ägarna men kommer att tas bort under hösten.
Fredrik kommer att skriva vidare om sin träning genom http://www.livetgenomenrosadimma.blogspot.com där man kan läsa om fler av Cycle Corner-cyklisternas tränings- och tävlingsliv.